Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.
Födelsens stjärna i sin fulla sfär
till mognad hunnen når sitt krön och dör,
krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,
och Tiden själv sin gåva grymt förstör.

Så mejar Tiden vårens blomsterfång,
i unga pannor ristar han sitt spår,
förtär det liv som spirar blott en gång,
och intet upprätt för hans lie står.
Och ändå skall min dikt stå oböjd kvar
och vittna om hur värd dess pris du var.

William Shakespeare

Elias, sedan bara en liten stund finns du inte mer och när jag nu sjunker ner för att skriva om dig så handlar allt helt ovillkorligen plötsligt om imperfekt och "dåtid"; från att du är till att du var, från att du lever, njuter och mår bra till att du levde, njöt och mådde bra. Från att du finns till att du fanns. Från att jag vill ge dig allt till att jag ville ge dig ännu mer. Elias, min älskade lilla Elias.

Elias blev 18 år.